Vi har tagit nog med skit

Bild

Vi har tagit nog med skit

Jag skriver om en av våra etniska minoriteter. Resandefolket. Vi pratar inte på något speciellt sätt, i alla fall inte så någon utomstående hör. Vårt språk finns mycket litet nedskrivet, och talas bakom stängda dörrar. Vi berättar oftast inte ens vilka vi är.
”Resandefolket, vad är det?” tänker en del nu. Mission accomplished, skrockar svenska staten gott och kliar sig lite på buken. Skrockar som en elak tomte som gömt en del av klapparna. Det han knåpade ihop efter ett helrör och ett flak Mariestad tillsammans med nissarna, det åker längst ned i säcken, för att ingen ska hitta dem. Saker som verkade jävligt bra då, men ser fruktansvärt illa ut nu.
”Tattare. Det var så de kallade oss på barnhemmet. Vi fick ofta stryk, och varje gång någon stulit något så fick vi skulden. Vi hade det i blodet sa de.”
Mannen jag pratar med blev kidnappad av staten som liten, och satt på barnhem, eftersom hans föräldrar tillhörde resandefolket. Han skrattar mycket när vi pratar om familj, om minnen från hans arbetsliv. När jag ställer frågor om det som varit blir han tystare. ”Det var viktigt för mig att ingen visste vem jag var. Mina barn skulle aldrig behöva ha det som jag har haft det.”
En reporter från ett känt granskningsprogram kontaktade honom som en del av sin research. Han fick då ta del av en lista på en ”tattarinventering” som Göteborgs stad hade gjort från 1940-talet och framåt. Inventeringen var gjord med syfte att ges till tyskarna om de invaderat Sverige, för att fylla koncentrations­lägren. Hela hans familj var listad.
Vi pratar om hur han under hela sin barndom levt kärlekslöst, under ­arbetslägerliknande förhållanden. Runt­slussad, bortvald, föraktad. Han visar en bild från när han var liten. Den enda bilden han har. En rädd liten pojke i kläder som inte passar. Han är i min sons ålder på kortet, och jag får svårt att andas.
Jag ser en stor man, full av klokhet och livsvisdom, och med ett hjärta av guld. Tanken på vad som gjordes mot en sådan fin människa gör mig fullkomligt vansinnig.
Han är en av dem som uppmuntrar mig att skriva. Många andra ber mig vara tyst. Vi vet vår historia. Vi vet inte vår framtid, och förtroendet för statens välvilja är dött sedan många generationer tillbaka. Det Sverige gjort mot resandebarnen uppfyller FN:s kriterier i 1948 års folkmordskonvention, men i historieböckerna är det tyst. Det är fullständigt oacceptabelt att samhället nu låtsas som om det aldrig har hänt. Staten skrockar vidare, och pressar oss längre ned i säcken i hopp om att alla som kommer ihåg ska hinna dö av, så de kan skicka en blomma och beklaga sorgen.
Kalla oss inte för tattare. Det är mig, min familj och mina vänner ni pratar om. Och vi har tagit nog med skit.

Linda Lundqvist

http://arbetaren.se/artiklar/vi-har-tagit-nog-med-skit/

Annonser