”Tattarinventeringar” och steriliseringar

I Sverige gjorde myndigheterna två stora ”tattarinventeringar” under det förra seklet. Det fanns ett väl känt behov i 1940-talets Svearike att stämpla olika grupper i samhällets marginal som ”tattare”. Detta ligger som ett tungt ok på axlarna för många resande. I slutet av 1920-talet blåste nya vindar, som påverkade resande på så många sätt. Vid den här tiden började man tala om ”folkhemmet” och i folkhemmet passade inte de resande in bland de vita linnedukarna där alla var stöpta i samma form.

Själva ordet ”tattare” är ett ord som numer inte används utan nu är det ”resande” eller ”resandefolk” som gäller.

I Sverige precis som på andra håll i Europa tillhörde rasbiologin en av de framträdande ideologierna. Fredagen den 13 maj 1921 tog riksdagen beslutet (utan omröstning) att upprätta Statens institut för rasbiologi. Bakom detta beslut fanns en motion som framförts i riksdagens båda kammare den 13 januari 1920 som skrivits under av statsminister Hjalmar Branting. Beslutet hade starkast möjliga politiska stöd. Att tattarinventeringarna gjordes både på 1920- och 40-talet i det Svenska samhället var definitivt ingen tillfällighet. ”Tattarfrågan” hade hög prioritering under lång tid. Rasbiologi var tidens uppskattade disciplin, och rashygien var en så kallad biprodukt eller kanske snarare en avfallsprodukt av det. Det var denna avfallsprodukt som såg till att många resandebarn blev omhändertagna av staten och placerade i barnhem och fosterhem.

1922 kom så den första statliga inventeringen av ”tattare”. Denna inventering var ett försök att ta reda på hur många personer som hade ”zigenar-” eller ”tattar”-ursprung i Sverige. Efter riksdagens beslut 1921 grundas världens första rasbiologiska institut av Herman Lundborg som stod klart 1922, samtidigt som inventeringen av ”tattarna” var klar. I denna rashygienska tvagning kom också steriliseringslagarna som den mest uppmärksammade och förmodligen än idag den mest omdiskuterade konsekvensen av den rasbiologiska regeringspolitiken. De första svenska steriliseringslagarna kom 1934 och det var de ”psykiskt undermåliga” som i första hand var måltavlan. Steriliseringsfrågan hölls vid liv och under debatterna 1941 om steriliseringslagen fanns det personer som ville införa en lag om tvångssteriliserande av ”tattare”. Denna lag klubbades inte igenom. Nu blev det istället möjligt att sterilisera av sociala skäl och inte bara medicinska. Nils von Hofsten, som var ledamot av den rättspsykiatriska nämnden vid Medicinalstyrelsen, ville effektivisera användningen av steriliseringslagen i förhållande till ”tattare”. Han ansåg detta vara både önskvärt och möjligt och menade att det var viktigt att ta till alla åtgärder för steriliseringen av resande, eftersom de enligt honom var psykiskt undermåliga eller, eller hade ett asocialt levnadssätt och var olämpliga att ha vårdnaden om sina barn.

I detta samhälle och i denna samhällsanda sågs de resande som ett hot mot det vackra folkhemmet och den moderna stat som var i framväxande. Resandefolkets traditionella levnadssätt och de starka familjebanden stämde inte överens med det nya Sverige. Samhället reagerade på barnens uppfostran och resandefolkets sätt att leva. Myndigheterna omhändertog barnen, även om det var problematiskt då föräldrar och barn protesterade på det. I Sverige steriliserades under åren 1935-1975 närmare 63000 människor på grund av lagarna som beslutades 1934 och 1941. Av dessa ska 1755 personer ha tvingats till sterilisering av sociala skäl. 1944 görs ytterligare en registrering av resande som en följd av ett förslag från den svenska regeringen. Hur många resande som steriliserats med stöd av steriliseringslagstiftningen finns det inga uppgifter om, men det är märkbart många resande som i intervjuer berättat att de känner någon som blivit steriliserad. Hur många barn som blev omhändertagna är det ingen som vet.

BiL

———————————————————————————————————–

RUNG kommer att verka för: R: Resandefolket U: med fokus på de Unga och språket N: Resande som Nyss insett att det är resande G: och självklart för alla Gamla Resande

Vår medlemsavgift är: 75 kr för enskild medlem

150 kr för ett familjemedlemskap

75 kr för att bli stödmedlem.

Sätt in pengarna på bg 187-6515 och skriv ditt namn skicka ett mail (resandefolk@gmail.com) till oss med ditt namn, vid familjemedlemskap även antalet i familjen eller om ni är stödmedlemmar. Glöm inte skriva adressen och er mail också.