Västerbottens romer behöver hjälp, DU kan göra skillnad

För några veckor sedan skänkte en bonde grönsaker i stora lass. Jag och Linda sålde dem och lovade att leverera pengarna till en kvinna som heter Eva i Umeå. Vi, fick beskrivet var hon brukade sitta och tigga. Sagt och gjort, vi sålde grönsaker och samlade dessutom ihop några säckar med kläder, skor och lite barnleksaker. Vi packar bilen och åkte mot Umeå. Vi åker dit Eva ska finnas, och där finns hon. Där börjar berättelsen.

Eva blir överraskad och glad när vi kommer. Vi har aldrig träffat Eva förut men när hon ser säckarna med kläder och skor blir hon överväldigad. Sedan diskuterar vi huruvida hon ska ta dem på bussen eller om vi ska köra dem. Det blir som vi vill. Eva vill sitta kvar till ”hennes” butik stänger. I en salig blandning av engelska, rumänska, svenska och romani urskiljer jag en mening på ett helt annat språk. Jag frågar om hon kan språket. Hon skiner upp som en sol! Plötsligt kan vi prata med varandra. Det var helt magiskt. Ett gemensamt språk! Hon blir överlycklig och jag med. Och Linda med, även om språket var obegripligt för henne. Eva beskrev vägen till lägret, och vi åkte.

Bilen bromsar in intill tiggarnas läger och det känns lite påträngande att köra rakt på och stanna. Som att parkera i någons trädgård. Men vi hade letat oss fram och de säckar med kläder och skor som vi samlat ihop skulle levereras. Så det var bara att köra fram. Vi parkerade helt enkelt innanför deras osynliga grindstolpar.

En man som heter Viktor kommer fram. Han talar också samma språk, och han skiner upp över att kunna kommunicera obehindrat med en svensk. Det var som att öppna en sluss av ord. Han berättade att han ville jobba. Att han var rädd för vintern och kylan. Men också att han inte hade någonting att återvända till i Rumänien. ”Jag har inget personnummer”, berättar han. Dessa siffror som gör oss alla till likvärdiga människor. Alla har dem inte.

Efter en stund berättar vi att vi har träffat Eva. Det är hon som ska ha sakerna. Vi ville inte att hon skulle behöva ta dem på bussen så vi letade oss hit med bilen. Eva kommer när butikerna stänger.

Ur vrårna kommer fler och fler fram. Förutom Viktor så slöt de andra männen upp bakom honom. Sedan kom även kvinnorna fram. De log med hela ansiktet. Vi packade ur bilen och placerade sakerna utanför Evas skjul. Det var en blandning av ett litet tält som förstorats med presenningar och pinnar. Hela lägret bestod av tält, presenningar, pinnar och en liten sovplats under ett parasoll. Vi gick runt och tittade. Det fanns en köksdel också. En liten gasplatta och några kastruller, men förmodligen ett av de renare köken jag sett. Hela lägret var rent. Ingenting slängt någonstans på marken. Alla hade sitt lilla krypin och ute hade man samlat ihop till några sittplatser och provisoriska bord.

De tog fram stolar till oss. Eva kom från bussen och det gjordes kaffe. Eva fick sina pengar och vi pratade om allt möjligt. Det som var svårt att förklara var vad som väntar i vinter. Hur otroligt kallt det kommer att bli.
Den diskussionen ledde oss osökt vidare in på hälsa. De förklarade att de fryser om nätterna. Sover på hårda underlag och har ont i kroppen, blir stela i höfter och leder. Dessutom var flera av dem förkylda. Vi ordnade fram Alvedon och såg till att de som behövde fick det. Samtidigt så är det som en droppe i havet. En bihåleinflammation som behöver penicillin, en blodcirkulation som krånglar. Tänkte i mitt stilla sinne att en läkare hade inte varit dumt.

Efter tre och en halv timme i lägret hade mörkret lagt sig. Inga lampor tändes. Ingen infravärme. Nattkylan kröp allt närmare. Vi pratade på lika ivrigt i mörkret tills det blev dags att återvända hemåt. Nya intryck och nya erfarenheter. Nästa gång jag kör in innanför de osynliga grindstolparna vet jag att det väntar fantastiska människor där. Som kommit i kläm här i livet. För att de är födda som romer.
Och så länge det finns goda själar som vill skänka pengar, mat, täcken, kläder eller Alvedon – så kommer vi att fortsätta leverera. Vill du bidra? Kontakta RUNG, så ordnar vi det.

Vid datorn/ Gini Mohlin

Vill ni ha kontakt med Gini eller Linda maila resandefolk@gmail.com och skriv Tiggare

Vill ni skänka pengar sätt in pengarna på bg 187-6515 och skriv Tiggare på inbetalningen så pengarna kommer rätt

———————————————————————————————————————————————

RUNG kommer att verka för: R: Resandefolket U: med fokus på de Unga och språket N: Resande som Nyss insett att det är resande G: och självklart för alla Gamla Resande
Vår medlemsavgift är:
75 kr för enskild medlem
150 kr för ett familjemedlemskap
75 kr för att bli stödmedlem.
Sätt in pengarna på bg 187-6515 och skriv ditt namn skicka ett mail (resandefolk@gmail.com) till oss med ditt namn, vid familjemedlemskap även antalet i familjen eller om ni är stödmedlemmar. Glöm inte skriva adressen och er mail också.
Hemsidan: http://www.resanderung.tk/
Twitter: https://twitter.com/Resandefolk
Fb,s gilla sida: http://www.facebook.com/resandefolk